Andra omgången. Andra omgången av total hjärtesorg dethär året. Näst sista spelningen igår, sista inomhusspelningen någonsin. Ola talade om att sista spelningen kommer vara så uppstyrd, att de har en viss tid att passa och att de bara kommer spela enbart hits ungefär. Igår var i princip den sista spelningen. Sista någonsin är till för allmänheten. De spelade i två timmar och 15 minuter igår och efter en, två låtar brast det totalt och jag bara grät. Mitt hjärta brast och gick sönder i minst tusen jävla bitar. Jag brukar bli räddad av fina vänner och framför allt bandet och efter att tårarna runnit ner för kinderna slå om helt och känna den totala lyckan låten efter. Men igår gick det bara inte. Vi grät och kramades och det var helt okej att bara låta allt vara, bara låta gråten komma. Människor som inte vet vem jag är men ändå lägger en hand på min axel och försöker trösta. En annan finfinfin person som lägger handen på min kind, torkar mina tårar, kramar hårt hårt och försöker få mig att orka. Men jag orkar inte. Försöker tänka på bandets ord om att de alltid kommer finnas med oss. Men jag orkar inte. Försöker förstå att allt det som de står för och att alla deras låtar kommer betyda lika mycket trots att de inte spelar ihop längre. Men jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. There is no end to  love like ours.