Vill framåt men står mest still. Vågar absolut inte ta minsta lilla steg bakåt, då lever jag hellre i ett ingenting. 2011, som du jävlades med mig, tryckte ner mig och formade mig helt efter ditt tycke. Allt hände och tog slut. Nu, ett ingenting och när tiden är rätt ska jag plocka upp mig och ta mig långt härifrån.

Annars då? Jag är mest uttråkad och trött på mitt ickeliv och klippt mitt hår kort och färgat det lila samt skaffat en tuff cool töjning i höger öra som glittrar i blått. Jag är trött på att vänta och beredd på att fly.  

alltid sena nätter tomma glas.

ramlar runt utan att falla

ramlar för mycket

faller för lite

lika ung som hon är trasig

lika mörk som hon är konstig

för sig själv så är hon farlig

En månad har gått och jag är fortfarande så tacksam för allt Ark gett mig och hjälpt mig och gjort så jag vågat och hjälpt mig bli.

Och ungefär lika tacksam att jag fick ta del av och spendera den 16e september med personer som tycker om bandet lika mycket som jag och har så himla rätt i allt de tycker och tänker och är så himla fina. Tack för att ni lät mig vara en liten del av det som är erat. gemenskapen och sådär.